Tidzonernas historia

Tidzonernas historia

För den gemene svensken är olika tidszoner i olika delar av världen något som är en självklarhet men som så mycket annat i samhället är tidszoner ett ganska nytt påfund. Att mäta och hålla koll på tiden har gjorts under en stor del av mänsklighetens historia men det var först i takt med att världen blev allt mer internationaliserad och färdsätten blev allt snabbare som ett standardiserat begrepp kom att behövas.

Lokaltid med hjälp av soltid

Användningen av så kallad sann soltid var praxis över stora delar av världen innan den mekaniska klockan gjorde entré och det var då främst solur och liknande apparaturer som brukades. Dessa angav solens position på himlavalvet genom den skugga som blev resultatet av solurets konstruktion och intressant nog tros solur vara det tidigaste, astronomiska mätinstrumentet. De äldsta, kända soluren har formen av höga stenpelare, så kallade obelisker, och de har återfunnits i Egypten och sägs dateras till ca 3500 år före vår tideräkning. Noterbart för soltid är att den endast anger lokaltid eftersom det är solens position på just den uppmätta platsen som avses.

Med tiden kom fler tidsinstrument att utvecklas med allt från timglaset, som tros ha uppkommit strax före vår tideräkning, till medeltidens allt mer noggranna mekaniska klockor. Under 1800-talets början var klockorna mer exakta än någonsin och användningen av dessa blev mer och mer utbredd. Dock ställdes de fortfarande efter den tidpunkt som solen stod som högst på himlen (så kallad sann soltid) eller tidpunkten då den den beräknades stå som högst på himlen (så kallad medelsoltid). I och med detta var tiden i olika städer fortfarande lokal, eftersom jordens orter är belägna på olika meridianer och då solens position, och därmed lokaltiden, hänger samman med jordens rotation runt sin egen axel. I praktiken innebar detta att varje stad under 1800-talet beräknade tiden efter just den meridian som orten låg på och på så vis kunde klockan skilja flera minuter i tid från klockan i närmastliggande stad. 

Järnvägen kommer

När väl järnvägen blev allt mer etablerad och användes flitigt så började lokaltiden att bli lite av ett problem. Tågen gick ju naturligtvis mellan olika orter, precis som det gör idag, men då orternas klockor skiljde sig åt så kunde tidsangivelser vara ett gissel. Lokaltid skiljer sig åt med ungefär fyra minuter per longitud världen över och som ett exempel på detta skiljer sig därför lokaltiden mellan Göteborg och Stockholm med cirka 24 minuter, då det är cirka sex längdgrader dem emellan.

Som svar på denna problematik var ett av Englands järnvägsbolag det första att införa så kallad järnvägstid. År 1847 lanserades denna tidsangivelse som visade samma tid för hela landet och vilken var baserad på Greenwich Mean Time (GMT) eller kort och gott Greenwichtid. Detta var alltså en slags standardtid eller zontid, som kom att bli utbredd över majoriteten av Storbritannien under de följande åren, även om den inte infördes i lag förrän långt senare. Det land i världen som tros ha varit det första att införa en enhetlig standardtid var Nya Zeeland, som då var en brittisk koloni, vilken införde en gemensam zontid år 1868. 

Efter introduktionen av järnvägstiden var det vanligt att ha klockor som visade både lokaltid och järnvägstid.

Tiden i Sverige

Även Sverige följde övriga Europas norm i användandet av lokaltid och kan tacka järnvägen för att landet numera har en unison tid – den så kallade normaltiden. Exemplet ovan med Göteborg och Stockholm var faktiskt ett äkta problem när järnvägsbanan mellan de båda storstäderna stod klar år 1862. Lösningen var även i Sverige att införa en järnvägstid, där den svenska järnvägstiden kom att basera sig på klockorna i Göteborg. 

Snart kom diskussionerna igång huruvida Sverige skulle enas runt en tid för hela landet. Göteborg och Stockholm var de ledande aktörerna i de långdragna diskussionen där Göteborg menade att deras tid kunde synkroniseras med Oslos och Köpenhamns medan Stockholm ansåg att huvudstadens tid var det självklara valet. Efter åratal av debatterande slutade det hela med en kompromiss där Sveriges standardtid utgick från longituden som går mittemellan de två storstäderna och ungefärligen passerar Karlshamn, Eksjö, Motala, Leksand och Östersund. 1 januari 1879 var dagen då Sverige införde normaltid.

Internationell normalisering

I takt med att internationaliseringen ökade var det naturliga steget att även försöka komma fram till en internationell standard. Redan år 1879 föreslog den skotskfödde kanadensaren Sir Sandford Fleming ett system som delade in jorden i olika tidszoner vilka skulle ha meridianen i Greenwich som utgångspunkt. Valet föll sig naturligt då den redan användes flitigt i bland annat trafiken till havs men Frankrike satte sig på tvären till detta förslag och fortsatte att använda Parismeridianen under lång tid. Flemings förslag tycks dock slutligen ha fallit sig väl då i princip alla världens länder använde någon typ av tidszon vid 1900-talets början.

Tidsbegrepp såsom tidszoner, sommartid, vintertid och normaltid kan upplevas som minst sagt förvirrande och likaså kan tidsförkortningar såsom UTC skapa funderingar. Spörsmål som det ofta funderas över är exempelvis huruvida vårdagjämning och sommartidsomställning är samma sak, vad skillnaden mellan UTC och GMT är liksom varför det förekommer påståenden som menar att vintertid inte existerar. Den här artikeln ämnar förklara alla dessa koncept ingående.